Hey you, hey you, finally you get it.
The world ain't fair,
Eat you if you let it.

Tycker mycket om musikvideon väldigt sjuk..

Now I see the times they changed
Leaving doesn't seem so strange
I am hoping I can find
Where to leave my hurt behind
All the shit I seem to take
All alone I seem to break
I have lived the best I can

vad hände egentligen?
Vad gjorde jag…
Vad gjode jag?!
Varför..
Oh gud…
det är mitt fel..
Jag hade kunnat..
jag hade…!
Kanske….

Och när man tror.. att det inte är fysiskt möjligt..
att det kan bli värre..
och det sen blir det..
då kan man bara skratta;
”Bring it on!”
eller så kan man inte reagera alls längre
Jag är så van vid att förtränga både känslor och tankar när folk är omkring en att jag i förväg måste förbereda mig för..
hur jag ska reagera bäst..
i just den här situationen.
Min första reaktion till det mesta är först..
ingen reaktion alls.

Nu har ilskan, frustrationen och chocken runnit av mig
nu känns det så tomt att jag både vill skratta
och gråta på samma andetag
Har rökt en ciggarett fast jag oftast inte brukar
tagit två smärtstillande..
genast lugnar allting ner sig

Jag tänker tillbaks till igår..
och kvällen började lungt.. ja..
gränslandet till riktigt tråkigt…
vi smugglade in sprit
halsade på toaletten..
oh gud..
ut på dansgovlet..
allt bara snurrar..
o sen sitter man där och vill spy
feströker..
och vem är det inte man ser bordet mitt emot..
Herregud..
Pappa.
men min första reaktion
är ingen reaktion alls.
Så jag vänder mig bort
och låtsas som det regnar.
Låtsas inte veta om honom.

Han som inte ens vet att jag feströker.
Tillslut säger vi hej..
och sen kommer kompisarna..
och kompisarnas kompis..
Han det där äcklet.
Han lägger armen om mig i soffan och nyper mig i låret.
Och jag nyper tillbaks i armen och puttar ut honom ur soffan.
Och han trillar.
Han upprepar samma sak igen..
och när jag flyttar ifrån makar han sig bara närmare.
Men jag kan inte säga nej
så jag puttar ut honom ur soffan igen.
Han trillar igen.
Men han blir inte arg. Istället nyper han min kompis i rumpan.

Jävla..
Ja jag vill ju gå.. så jag hakar på när några ställer sig o dansar.
Han följer efter.
Men jag ignorerar honom.
Han täcker mig
skiljer mig från kompisarna
vill kramas
men jag vill inte kramas
Håller på..
i flera omgångar håller det på..
Och jag säger ifrån
när han griper efter mig
Det går så långt..
så min kompis får rädda mig med:
”Lämna min kompis ifred annars sparkar jag dig i pungen”
Jag kan fortfarande inte tro det..
Åh gud..
Förra gången
dvs första gången vi träffade honom
tjatade han om att vi skulle följa med honom hem..
Då fattade jag inte att han haft baktankar..
den gången var han jättetrevlig.

Han fortsatte hålla på
trots hotet.
och löftet hölls inte
Istället sprang vi in på
tjejtoan och gömde oss.
Löjligt.

Vi drack lite till.
Glömma bekymren
Varför hatar man sig så?

när vi kom ut hade killen stuckit
Han hade tydligen andra tjejer på G.

Patyt fortsatte.. i många timmar till
tills vi slutade ett par stycken hemma hos mig..
stupfulla
allihop.
Och vi stupade faktiskt..
allihop
Ångest.
Jag ska va singel tills jag dör.
Jag kunde ha..
Fan.
Varför

Jag vet inte om jag kan tro på ett liv i evighet i himlen… Sitta där på ett par moln och rulla tummarna…. i en evighet, detta nu ens OM man kommer in genom pärleporten. Tänk om det bara är 7 pers som kommer till himlen i slutändan? Ska man sitta med dem i en evighet i himlen, utan skadlig musik, kärlek.. förälskelse.. god mat, filmer, ombyteskläder, affärer, resmål.. Nej sitta där och rulla tummarna.. kanske sjunga någon psalm då och då.. för att hedra en gud som inte hörs, inte syns och inte gör något som han kan behålla patent på.

Det var inte gud ja skulle prata om egentligen… Det är den rosa elefanten på mitt rum som dumglor på mig. Den har stått där ett bra tag nu.  Det jag vill prata om är framtiden..  det här är kanske resultatet av en försenad 20års kris och plötslig dödsångest…

Det här med att söka in till högskolor… skrämmer mig. Det finns så många exempel där folk hittat sitt ”Kall”  först efter 50. Då har man bara i princip 15år kvar att jobba tills man får gå i pension. Fast.. egentligen.. med den ekonomiska krisen som råder nu lär väl vår generation stappla omkring med droppställning och rullator vid 98 och fortfarande ha ett år kvar att arbeta för att få en dräglig pension. Och enbart behöva komplettera med organdonering och burksamling… för att ha råd att äta.

Nej ja vet inte.. det finns så mycket meningslösa utbildningar också..  man får liksom inte specialisera sig för mycket så man isolerar sig från arbetsmarknaden i någon naiv tro att någon, någon dag kommer behöva mina tjänster.  Det är liksom inte värt det att satsa på en dröm om man ska vänta mer än halva livet på en möjlighet att visa vad man vill och kan.
Jag vet att jag kan vara timanställd på Vivo i en halv evighet och vara hyffsad olycklig över det, ja vet att jag kan det. På sätt och vis är det en mysig tanke,  en trygghet. Här hör jag hemma, utanför den här rutan behöver jag inte kliva. En ruta i ett större rutmönster. Där rika blir rikare och alla andra bara får rycka på axlarna åt det. Man skulle kunna fokusera fritiden på så mycket andra saker… mycket roligare saker och veta att man har ett jobb, en inkomst och lämna drömmarna därhän. Man behöver inte tänka på alla de som INTE vill ha en; utanför den där rutan.  Man behöver inte tänka på alla utanför rutan som inte vet vem man är eller känner till namnet.  Man vänjer sig kanske vid tanken att man bara är en biroll i någon annans film. Kassörskan som muttrar bittert över kundens fina kläder och varorna som köptes till extrapris. En 5minuters roll på sin höjd utan extraordinära repliker. Man behöver inte vara snygg för någon annan än sig själv men man får akta sig så man inte är snyggare än huvudrollsinnehavaren…

Ja har tittat på de där utblidningarna… läst om alla behörighetskrav i matematisk intelligens, betyg, trevlighetskrav på intervjuer. Fotokrav, audtions. Men det finns ingen utbildning för sånna som mig, ful, dum och otrevlig. Ja har tittat på alla möjliga utbildningar.. allt som jag i smyg skulle vilja söka.. till sånt jag aldrig i mitt liv skulle vilja söka. Jag känner mig lite desperat. Jag är inte riktigt fångad av något. Allting är bara extremist utbildningar, antingen snygg, graciös, akrobatisk skådespelare eller högintellektuell svåra-ord-pratande besserwisser med milslånga utmärkelser, diplom, goda referenser och mer kontakter än vad som kan rymmas i eniros register. Jag blir rädd när jag tänker på att en dag efter examen ska man stå där.. utan jobb.. och sälja sig själv på marknaden som ett stycke kött. Sälja sina kunskaper för att kunna betala sina räkningar..
Tänk om man ångrar sig då? När alla andra skrattar och ler överlyckliga åt sin examen…  men där står man ensam i mängden och undrar vad i helvete man tänkte när man sökte.

Det är de tillfällena som jag vill bosätta mig på en öde ö. Odla skägg och börja prata så ingen människa förstår vad jag säger. Bli galen av min egen ensamhet och hallucinera om den där jäkla rosa elefanten i rummet som ingen vill prata om.

Min rosa elefant handlar om att jag inte vet vad jag vill söka, inte vet vad jag vill bli.  Om jag inte blir något får jag ångest över det, dödsångest. Jag dör utan att någon människa vet vem jag är. Jag tänker för mycket..  Min rosa elefant handlar om att jag vill bli något det inte finns en framtid för.. Jag vill bli något som jag inte har självförtroende till. Jag vill börja exsistera men ändå står jag still.

De här låtarna färgar dagen..
Hoppas jag mår bättre snart..

Idag ska jag berätta ännu en galen fakta om mig sjäv, som visar just hur galen eller snarare hur lågt självförtroende en människa kan ha. En annan förklaring är torr humor. Torr, svart, galghumor…

Julen har säkert inte undgått någon ostörd…
Inte ens jag har kunnat undgå denna – något – överskattade tradition. Jag som var helt hundra på hur julen skulle sluta, fick jag ändå en spark i baken av uppvaknande. Jag hade insett efter tidigare år att jag varit något av en ”Grinch” varje jul och varje dag efter det också… visserligen… men ändå jag insåg tillslut att det var ett dött lopp.. och att jag förr eller senare skulle få stå ut med den här julen iallafall. Så, jag skickade julkort, jag köpte alldeles för dyra julklappar – igen – och jag förtryckte alla…. ja nästan alla känslor av uppgivenhet och överlevde julafton utan några tårar. Första julafton på många, väldigt många år. Vilket jag förstås är glad över och fick ungefär det jag önskade, Hakuna Matata.. Inga bekymmer. Men.. så kom den stora dagen D. Julafton 2, ångestens återkomst. Det är dagen då pappas sida av släkten firar jul tillsammans, inga konstigheter där.. Jag var inte först där men jag hade nästan önskat att det varit så.

Pappas sida av släkten består av en stor klump av män, killar och gubbar. Samt farmor, jag och en fru… alltså inte till mig utan en av gubbarna. Hursom haver.. Jag kom dit… Där ibland mängden sitter pappa, hans bröder och några söner. Ibland dem finns en. En av dem som har förtjänat min respekt och varit någon form av idol tills denna julafton. Det är inte min pappa… utan hans bror – vi kan kalla honom – Lennart. Lite av en rebell, farlig, rolig och fram tills nu omtänksam.
Efter ett lite lågmält hallåande, vänder sig mängden till min pappa som öppnar med första repliken;
”Vafan har du gjort med ditt hår” Jag antar helt kort här att pappa inte kommer ihåg när han såg mig i somras med min ljusbruna hårfärg. De flesta skrattar, förmodligen ovetande om att det inte är ett spontant skämt. Men Lennart kommer snabbt till min undsättning, vilket han har gjort förr, på ett lite mer värdigare sätt än här. Han svarar, helt enkelt: ”Ja, men vafan… Det är väl bättre än när hon såg ut som en blatte i håret. Det såg ju inte klokt ut.” Alla garvar.. men han är inte färdig där.. det fortsätter… ”Det finns alldeles för många blattar redan som det är, vi måste ju se skillnad på du och dem” Alla skrattar, till och med jag, av bara farten. Men samtidigt undrar jag om det verkligen är ett skämt. För inte är det första gången han säger något liknande. Så som att alla svarta är A: våldtäksmän B: Tjuvar C: Ja allt annat som nu är dåligt… Det är väl nästan samma sak som att säga ”Alla som inte dansar är våldtäksmän”

Fram tills nu har jag kanske inte velat se den här sidan av honom. Ja har nog trott att han skämtat.. Hur som helst det hela fortsätter med att Lennart frågar mig: ”Du ska väl inte färga tillbaks det?” -Nej, det tror jag inte. Men jag tänker att: nog Fan ska jag göra det. respekten för honom öppnade fönstret och tog ett frifall från x:antal våningar…
Jag vet inte vad de andra i släkten tänkte, inte ens kan jag ana vad som rusade genom pappas huvud just i stunden… sekunder efter frågar han iallafall vart min bror är.

För stunden släppte jag det där.. tänkte på annat men när jag kom hem började det mala i huvudet. Och blev orsaken till en tidsvåg av ångest och krakilerat självförtroende. Jag hade en tvåårs period av att jag färgade håret svart och jag tyckte det var skitsnyggt. Jag hade mardrömmar nätterna efter första färgningstillfället om att det skulle vara borta när jag vaknade. Snacka om fåfänga, jag vet.. men ändå.. jag älskade det.

Folk hade tyckt att det var gräsligt, samtliga i min släkt gjorde det. Men de sa inte det direkt inför mig.. inför alla.. utan mamma brukade berätta det. Som om att det skulle få mig att må bättre.

Det Lennart sa upprörde inte bara på ett sätt utan säkert hundra. Först gjorde det mig ledsen.. och sen blev jag arg. Kanske skämtade han bara? Kanske glömde han bara att nämna det… Men det upprörde, det var elakt, Det här var någon jag nästan och alltså nästan nära hade förtroende för. Någon jag nästan litade på. Någon som faktiskt betydde något lite extra. Hela hans person är mer förstålig nu, rasist och bully. Han var ingen bra eller perfekt person från början, jag visste om hans tvister med domstolen. Men jag ville tro att det fanns någon uns av potensial till något annat, något bättre.

Jag grubblade på det där länge och mådde jävligt kasst, utan att kunna släppa det för en sekund. Tillslut färgade jag håret svart. Ett impulsdrag, en dag när jag var allt annat än glad. Den enda sanna anledningen till det var att jag ville visa att jag inte skämdes för det… att jag hade makt att bestämma över mig själv. När jag sen såg mig i spegeln kände jag direkt att ”Det här är inte jag just nu.Jag älskade det då, jag kan älska det igen men det är inte jag just nu.” Jag ångrade mig. Jag lät något dumhuvud knäcka mig… över en dum kommentar som det är så glasklart att man inte ska ta till sig av.
Detta är dagens sanning.. sug på den du.

Nej jag är nog inte uppretad men jag hatar verkligen det här med julen.  Inte ens festen i lördags kunde muntra upp mig.  Faktum var att det snarare gav lite mer ångest, över den alldeles för händelserika kvällen.  Tankar på var man kunnat förhindra och vad man kunnat göra annorlunda.
Samtidigt har jag har ångest för alla årets  julklappar,  alla av dem är på något sätt pinsamt ogenomtänkta, och samtidigt så genomtänkta att det osar någon form av uppgivenhet kring dem. Varför? Jo, i år just har jag känt mig extra avslagen (om man ska uttrycka sig slappt) just det med julklapparna. Jag har tänkt att oavsett vad jag ger de här människorna så kommer det inte köpa mig några extra kramar eller uppmärksamhet.  Samtidigt ville jag ju förstås köpa något de ville ha men beslutsångesten har ställt sig i vägen, liksom frågeställningen vad relationen egentligen är värd när allt väl kommer till kritan. Vilket kommer till nästa ångest och den är väl att de flesta julklapparna är köpta på kredit.  Jag har faktiskt ingen aning om hur mycket jag skuldsatt mig nu.  Som tur är funkar ju inte bankerna som lånehajar..eller ja.. byråkratiska lånehajar kanske.

Jag bara ser min mammas reaktion från förra året om och om igen.  Jag kan aldrig gissa vad hon hade förväntat sig men hon var helt klart besviken. Hur snabbt mungiporna föll när hon såg spa-kittet hon fått och sen den artiga överslätningen. ”Glad för det lilla”  Det skulle kanske ha boostat mig till att försöka hitta något ännu bättre men.. snarare tvärtom.. märkligt nog.

Så jag vet inte om jag ser fram emot julklappsöppningen i år. ..Inte heller själva firandet av julafton och juldagen. Den pinsamma tystnaden när NÅGON – som varje år – dricker lite för mycket och säger något denna någon inte egentligen bör säga men skäms inte det minsta… Denna någon som inte är jag. Färre i år än något år tidigare lär väl de pinsamma tystnadena avlösa varandra med torra  och återkommande samtal om vädret. Men ingen får väl glömma den obetalbara känslan av att känna sig totalt utanför.  Den någon har varit jag varje år.  Man måste bita sig i tungan och hoppas att man inte bryter ihop inför ögonen av alla, som mycket väl kan hända. Cynisk? Vem? Jag?

På vägen tillbaks till stationen undrade jag vad han sagt var sant eller inte och om han skulle lyckas komma iväg till sitt tåg som gick först vid 9 på morgonen. Han hade varit så förtvivlad över att någon gjort så mot honom. Det rätta hade kanske varit att ringa 112.. men jag vet inte, lätt att vara efterklok. Jag kom tillslut fram till stationen och min buss skulle åka om bara en liten stund. När en historia slutat tycks en ny ta form. Klockan är nästan 7 på morgonen och jag ser en man på stationen. I övrigt är det nästan tomt där. Jag känner igen honom, har sett honom många gånger på stationen förrut. Alkis är han, det vet jag sedan innan. Dessutom är han en gammal polare till min pappa. Han ser mig och går fram till mig och frågar hur jag har haft. Jag är helt övertygad om att han inte kommer ihåg mig, men han frågar ändå och vill skaka min hand. Jag har varit tillräckligt social i natt för att det ska vara ett halvår och vill nog egentligen vara ifred. Han upprepar sin fråga och kommer ännu närmre, högst motvilligt skakar jag hand med killen och jag vet att han kommer be om något, det känner jag på mig. Han ber om två tjugor till bussen… Och väl ska man minnas – jag minnas – att detta är killen pappa kände när jag var liten. Jag kommer ihåg en väldigt unik dag, där pappa och jag var ute och cyklade och vi stötte ihop med honom som satt på Ria centers altan, med ett par andra. Pappa och han började prata och den här killen – som inte alls känner mig – kommer med nervärderade komentarer om mig som får min pappa att skratta. Jag som inte är speciellt gammal här håller tillbaks gråten.

Öga mot öga och han ber mig om två tjugor. Han försöker vara trevlig, frågar vart jag ska och för en tredje gång hur jag mår. Ja ger honom trots allt en tjugolapp, jag vet att han säkert inte ska iväg någonstans utan pengarna kommer gå till något annat. Han får den ändå men ber om mer. När jag säger nej ger han sig iväg en bit. Ångrar sig och kommer tillbaka, upprepar samma falska skådespel som bara minuter sedan… men är mer påträngande än innan. Känner mig faktiskt ganska hotat men tar det med lugn och han får inget mer.. min buss kommer och jag åker hem för att sova lite mer än 13 timmar.

Jag vet inte om jag har slagit ett personligt världsrekord i moraliskt förkastlighet vad det gäller julklapp i år, men det känns lite så. Det är ju när man kommer i min ålder det slutar vara acceptabelt att ge bort ritade teckningar  och halvkassa julpyssel. Fast med min urholkade ekonomi är det i princip det enda jag har råd med…
Nej, hur som helst. Jag skulle köpa en julklapp till pappa och då vara riktigt snål och odräglig. Nej, egentligen inte, han fick en konsertbiljett i födelsedagspresent så jag tänkte jag kanske kunde komma undan med något billigt ijul eftersom det inte gått många månader imellan…
Jag vet en hel del om hans sätt att leva och helt omedvetet har jag gått ut och handlat honom julklappar som INTE BARA är pinsamma utan också totalt moralbefriade.
För vad vet jag egentligen om denna människa?
Ja, 1. Han tycker om sprit.
2. Han har ett sätt som inte kan tolkas annat än totalt-insnöad-macho-talar-inte-om-sina-känslor typen..

Så vad har jag då köpt? Ja, man kan lätt tro att jag skulle köpa något totalt opersonligt som inte har något att göra med de två faktan jag vet om honom, för att både skydda hans ego och rädda mitt eget skinn, men inte då. Helt omedvetet har jag handlat två saker som direkt tilltalar hans två sidor.
Det ena är aftershave lotion med det väldigt osäker-manlighet-macho namnet Str8 och det andra godis med likör.
Jag är lika förvånad själv…

Jag är helt körd..

Jaja, vem bryr sig..?
Han kanske inte ens kommer i år

Ja, det tog mig väl ingen längre stund att klura ut att det var min mamma som gjort en soffbords heist mot mig. För några veckor sen hade hon en ”sängbordslamp heist” Den lampan har jag inte sett sen dess.. men jag vet att hon gjorde det, jag var nämnligen ögonvittne. Jag satt i mitt rum, minding my own buisness  och helt appropå kommer morsan in och kopplar ur min sänglampa och går iväg. Ja, så jag var ganska övertygad om att det var hon. Likadant en annan gång när jag kom hem och hon hade skruvat bort alla mina taklampor. Men då fick jag iallafall en anledning när hon sa att taket kunde börja brinna. Man vet ju aldrig, antar jag.

Fast ett soffbord kan ju inte börja brinna.. om inte jag vill det, vill säga. Vilket jag inte vill. Jag vill ju ha ett soffbord, jag tyckte det fungerade alldeles utmärkt… som soffbord. Så när morsan kom hem så frågade jag henne om hon visste vart det var. Visst, sa mamma. Det är i tvättstugan. Jaha, tänker jag. Tvättstugan? Det verkar ju onödigt.. Så jag uttrycker mig lite halvmesigt och säger ”Du kan väl fråga innan du tar mina möbler”  Ja, svarar hon. Jag ska tänka på det.  Så nu står det i tvättstugan.. nedmonterat och lutat mot väggen och i ärlighetens namn, vet jag inte om jag vågar ta tillbaks det.

Inte för att gitarrer har någon som helst direkt anknytning till mystik… alls..
men jag tänkte väl snarare att det skulle få mig att verka som en djup och mångbottnad människa. Månad ut och månad in har jag stirrat på den där gitarren och lovat att ja, en dag, en dag ska jag lära mig spela. Visst har jag försökt, mer än en gång. Men att vara vänsterhänt på en högergitarr känns lite väl avancerat, dessutom är jag mer en piano-människa.  Nej så hur som helst får gitarren enkelt nog flytta, vi har kommit överrens och det känns som ett bra beslut.

Jag hoppas bara han kommer trivas på sitt nya ställe… hos min lillasyster..