Absolut Blackout.
Sprit..
Fy fan..
Det blev en sån fjortisfylla..
Och först tänker jag..
Jaja.. men.. det var roligt..
ett tag..
det som har hänt har hänt..
det går inte göra något åt nu..
och det är sant..
Det är först en halv dag senare som
hela kroppen o hjärtat stannar upp
som ett hjärtestillestånd.
Moralen. och värderingarna
börjar långsamt äta upp hjärnan.
Gnager..
pulsen ökar..
och jag tänker..
Men.. det här..
det är ju inte rätt..
Det är inte rätt!
vad hände egentligen?
Vad gjorde jag…
Vad gjode jag?!
Varför..
Oh gud…
det är mitt fel..
Jag hade kunnat..
jag hade…!
Kanske….
Och när man tror.. att det inte är fysiskt möjligt..
att det kan bli värre..
och det sen blir det..
då kan man bara skratta;
”Bring it on!”
eller så kan man inte reagera alls längre
Jag är så van vid att förtränga både känslor och tankar när folk är omkring en att jag i förväg måste förbereda mig för..
hur jag ska reagera bäst..
i just den här situationen.
Min första reaktion till det mesta är först..
ingen reaktion alls.
Nu har ilskan, frustrationen och chocken runnit av mig
nu känns det så tomt att jag både vill skratta
och gråta på samma andetag
Har rökt en ciggarett fast jag oftast inte brukar
tagit två smärtstillande..
genast lugnar allting ner sig
Jag tänker tillbaks till igår..
och kvällen började lungt.. ja..
gränslandet till riktigt tråkigt…
vi smugglade in sprit
halsade på toaletten..
oh gud..
ut på dansgovlet..
allt bara snurrar..
o sen sitter man där och vill spy
feströker..
och vem är det inte man ser bordet mitt emot..
Herregud..
Pappa.
men min första reaktion
är ingen reaktion alls.
Så jag vänder mig bort
och låtsas som det regnar.
Låtsas inte veta om honom.
Han som inte ens vet att jag feströker.
Tillslut säger vi hej..
och sen kommer kompisarna..
och kompisarnas kompis..
Han det där äcklet.
Han lägger armen om mig i soffan och nyper mig i låret.
Och jag nyper tillbaks i armen och puttar ut honom ur soffan.
Och han trillar.
Han upprepar samma sak igen..
och när jag flyttar ifrån makar han sig bara närmare.
Men jag kan inte säga nej
så jag puttar ut honom ur soffan igen.
Han trillar igen.
Men han blir inte arg. Istället nyper han min kompis i rumpan.
Jävla..
Ja jag vill ju gå.. så jag hakar på när några ställer sig o dansar.
Han följer efter.
Men jag ignorerar honom.
Han täcker mig
skiljer mig från kompisarna
vill kramas
men jag vill inte kramas
Håller på..
i flera omgångar håller det på..
Och jag säger ifrån
när han griper efter mig
Det går så långt..
så min kompis får rädda mig med:
”Lämna min kompis ifred annars sparkar jag dig i pungen”
Jag kan fortfarande inte tro det..
Åh gud..
Förra gången
dvs första gången vi träffade honom
tjatade han om att vi skulle följa med honom hem..
Då fattade jag inte att han haft baktankar..
den gången var han jättetrevlig.
Han fortsatte hålla på
trots hotet.
och löftet hölls inte
Istället sprang vi in på
tjejtoan och gömde oss.
Löjligt.
Vi drack lite till.
Glömma bekymren
Varför hatar man sig så?
när vi kom ut hade killen stuckit
Han hade tydligen andra tjejer på G.
Patyt fortsatte.. i många timmar till
tills vi slutade ett par stycken hemma hos mig..
stupfulla
allihop.
Och vi stupade faktiskt..
allihop
Ångest.
Jag ska va singel tills jag dör.
Jag kunde ha..
Fan.
Varför
