Rädslan för att utvecklas

Det finns en oundviklig sanning som jag alltid kommer att tänka på i samband med framtiden.. och det är att vi alla går mot graven. Förr eller senare är det där vi hamnar, oavsett hur vi tar oss dit…

Jag vet inte om jag kan tro på ett liv i evighet i himlen… Sitta där på ett par moln och rulla tummarna…. i en evighet, detta nu ens OM man kommer in genom pärleporten. Tänk om det bara är 7 pers som kommer till himlen i slutändan? Ska man sitta med dem i en evighet i himlen, utan skadlig musik, kärlek.. förälskelse.. god mat, filmer, ombyteskläder, affärer, resmål.. Nej sitta där och rulla tummarna.. kanske sjunga någon psalm då och då.. för att hedra en gud som inte hörs, inte syns och inte gör något som han kan behålla patent på.

Det var inte gud ja skulle prata om egentligen… Det är den rosa elefanten på mitt rum som dumglor på mig. Den har stått där ett bra tag nu.  Det jag vill prata om är framtiden..  det här är kanske resultatet av en försenad 20års kris och plötslig dödsångest…

Det här med att söka in till högskolor… skrämmer mig. Det finns så många exempel där folk hittat sitt ”Kall”  först efter 50. Då har man bara i princip 15år kvar att jobba tills man får gå i pension. Fast.. egentligen.. med den ekonomiska krisen som råder nu lär väl vår generation stappla omkring med droppställning och rullator vid 98 och fortfarande ha ett år kvar att arbeta för att få en dräglig pension. Och enbart behöva komplettera med organdonering och burksamling… för att ha råd att äta.

Nej ja vet inte.. det finns så mycket meningslösa utbildningar också..  man får liksom inte specialisera sig för mycket så man isolerar sig från arbetsmarknaden i någon naiv tro att någon, någon dag kommer behöva mina tjänster.  Det är liksom inte värt det att satsa på en dröm om man ska vänta mer än halva livet på en möjlighet att visa vad man vill och kan.
Jag vet att jag kan vara timanställd på Vivo i en halv evighet och vara hyffsad olycklig över det, ja vet att jag kan det. På sätt och vis är det en mysig tanke,  en trygghet. Här hör jag hemma, utanför den här rutan behöver jag inte kliva. En ruta i ett större rutmönster. Där rika blir rikare och alla andra bara får rycka på axlarna åt det. Man skulle kunna fokusera fritiden på så mycket andra saker… mycket roligare saker och veta att man har ett jobb, en inkomst och lämna drömmarna därhän. Man behöver inte tänka på alla de som INTE vill ha en; utanför den där rutan.  Man behöver inte tänka på alla utanför rutan som inte vet vem man är eller känner till namnet.  Man vänjer sig kanske vid tanken att man bara är en biroll i någon annans film. Kassörskan som muttrar bittert över kundens fina kläder och varorna som köptes till extrapris. En 5minuters roll på sin höjd utan extraordinära repliker. Man behöver inte vara snygg för någon annan än sig själv men man får akta sig så man inte är snyggare än huvudrollsinnehavaren…

Ja har tittat på de där utblidningarna… läst om alla behörighetskrav i matematisk intelligens, betyg, trevlighetskrav på intervjuer. Fotokrav, audtions. Men det finns ingen utbildning för sånna som mig, ful, dum och otrevlig. Ja har tittat på alla möjliga utbildningar.. allt som jag i smyg skulle vilja söka.. till sånt jag aldrig i mitt liv skulle vilja söka. Jag känner mig lite desperat. Jag är inte riktigt fångad av något. Allting är bara extremist utbildningar, antingen snygg, graciös, akrobatisk skådespelare eller högintellektuell svåra-ord-pratande besserwisser med milslånga utmärkelser, diplom, goda referenser och mer kontakter än vad som kan rymmas i eniros register. Jag blir rädd när jag tänker på att en dag efter examen ska man stå där.. utan jobb.. och sälja sig själv på marknaden som ett stycke kött. Sälja sina kunskaper för att kunna betala sina räkningar..
Tänk om man ångrar sig då? När alla andra skrattar och ler överlyckliga åt sin examen…  men där står man ensam i mängden och undrar vad i helvete man tänkte när man sökte.

Det är de tillfällena som jag vill bosätta mig på en öde ö. Odla skägg och börja prata så ingen människa förstår vad jag säger. Bli galen av min egen ensamhet och hallucinera om den där jäkla rosa elefanten i rummet som ingen vill prata om.

Min rosa elefant handlar om att jag inte vet vad jag vill söka, inte vet vad jag vill bli.  Om jag inte blir något får jag ångest över det, dödsångest. Jag dör utan att någon människa vet vem jag är. Jag tänker för mycket..  Min rosa elefant handlar om att jag vill bli något det inte finns en framtid för.. Jag vill bli något som jag inte har självförtroende till. Jag vill börja exsistera men ändå står jag still.