Blatte i håret

Det är ganska pinsamt när man har tre – fyra bloggar plus en skriven dagbok och man inte ens kan pussla ihop en mening per månad ens en gång.

Idag ska jag berätta ännu en galen fakta om mig sjäv, som visar just hur galen eller snarare hur lågt självförtroende en människa kan ha. En annan förklaring är torr humor. Torr, svart, galghumor…

Julen har säkert inte undgått någon ostörd…
Inte ens jag har kunnat undgå denna – något – överskattade tradition. Jag som var helt hundra på hur julen skulle sluta, fick jag ändå en spark i baken av uppvaknande. Jag hade insett efter tidigare år att jag varit något av en ”Grinch” varje jul och varje dag efter det också… visserligen… men ändå jag insåg tillslut att det var ett dött lopp.. och att jag förr eller senare skulle få stå ut med den här julen iallafall. Så, jag skickade julkort, jag köpte alldeles för dyra julklappar – igen – och jag förtryckte alla…. ja nästan alla känslor av uppgivenhet och överlevde julafton utan några tårar. Första julafton på många, väldigt många år. Vilket jag förstås är glad över och fick ungefär det jag önskade, Hakuna Matata.. Inga bekymmer. Men.. så kom den stora dagen D. Julafton 2, ångestens återkomst. Det är dagen då pappas sida av släkten firar jul tillsammans, inga konstigheter där.. Jag var inte först där men jag hade nästan önskat att det varit så.

Pappas sida av släkten består av en stor klump av män, killar och gubbar. Samt farmor, jag och en fru… alltså inte till mig utan en av gubbarna. Hursom haver.. Jag kom dit… Där ibland mängden sitter pappa, hans bröder och några söner. Ibland dem finns en. En av dem som har förtjänat min respekt och varit någon form av idol tills denna julafton. Det är inte min pappa… utan hans bror – vi kan kalla honom – Lennart. Lite av en rebell, farlig, rolig och fram tills nu omtänksam.
Efter ett lite lågmält hallåande, vänder sig mängden till min pappa som öppnar med första repliken;
”Vafan har du gjort med ditt hår” Jag antar helt kort här att pappa inte kommer ihåg när han såg mig i somras med min ljusbruna hårfärg. De flesta skrattar, förmodligen ovetande om att det inte är ett spontant skämt. Men Lennart kommer snabbt till min undsättning, vilket han har gjort förr, på ett lite mer värdigare sätt än här. Han svarar, helt enkelt: ”Ja, men vafan… Det är väl bättre än när hon såg ut som en blatte i håret. Det såg ju inte klokt ut.” Alla garvar.. men han är inte färdig där.. det fortsätter… ”Det finns alldeles för många blattar redan som det är, vi måste ju se skillnad på du och dem” Alla skrattar, till och med jag, av bara farten. Men samtidigt undrar jag om det verkligen är ett skämt. För inte är det första gången han säger något liknande. Så som att alla svarta är A: våldtäksmän B: Tjuvar C: Ja allt annat som nu är dåligt… Det är väl nästan samma sak som att säga ”Alla som inte dansar är våldtäksmän”

Fram tills nu har jag kanske inte velat se den här sidan av honom. Ja har nog trott att han skämtat.. Hur som helst det hela fortsätter med att Lennart frågar mig: ”Du ska väl inte färga tillbaks det?” -Nej, det tror jag inte. Men jag tänker att: nog Fan ska jag göra det. respekten för honom öppnade fönstret och tog ett frifall från x:antal våningar…
Jag vet inte vad de andra i släkten tänkte, inte ens kan jag ana vad som rusade genom pappas huvud just i stunden… sekunder efter frågar han iallafall vart min bror är.

För stunden släppte jag det där.. tänkte på annat men när jag kom hem började det mala i huvudet. Och blev orsaken till en tidsvåg av ångest och krakilerat självförtroende. Jag hade en tvåårs period av att jag färgade håret svart och jag tyckte det var skitsnyggt. Jag hade mardrömmar nätterna efter första färgningstillfället om att det skulle vara borta när jag vaknade. Snacka om fåfänga, jag vet.. men ändå.. jag älskade det.

Folk hade tyckt att det var gräsligt, samtliga i min släkt gjorde det. Men de sa inte det direkt inför mig.. inför alla.. utan mamma brukade berätta det. Som om att det skulle få mig att må bättre.

Det Lennart sa upprörde inte bara på ett sätt utan säkert hundra. Först gjorde det mig ledsen.. och sen blev jag arg. Kanske skämtade han bara? Kanske glömde han bara att nämna det… Men det upprörde, det var elakt, Det här var någon jag nästan och alltså nästan nära hade förtroende för. Någon jag nästan litade på. Någon som faktiskt betydde något lite extra. Hela hans person är mer förstålig nu, rasist och bully. Han var ingen bra eller perfekt person från början, jag visste om hans tvister med domstolen. Men jag ville tro att det fanns någon uns av potensial till något annat, något bättre.

Jag grubblade på det där länge och mådde jävligt kasst, utan att kunna släppa det för en sekund. Tillslut färgade jag håret svart. Ett impulsdrag, en dag när jag var allt annat än glad. Den enda sanna anledningen till det var att jag ville visa att jag inte skämdes för det… att jag hade makt att bestämma över mig själv. När jag sen såg mig i spegeln kände jag direkt att ”Det här är inte jag just nu.Jag älskade det då, jag kan älska det igen men det är inte jag just nu.” Jag ångrade mig. Jag lät något dumhuvud knäcka mig… över en dum kommentar som det är så glasklart att man inte ska ta till sig av.
Detta är dagens sanning.. sug på den du.