Får det lov att vara lite mer ångest? Någon?

Egentligen är jag ganska uppretad… över min mikrovågsugn. Den har stått oanvänd i mitt rum i ett antal månader. Den är ful som skrutt och äldre än mig ..nästan. Om det inte vore för min randiga heltäckningsmatta så hade man kanske inte tänkt så mycket på att den stod där. Det känns lite som om rummet tagit ett bra antal kliv bakåt i tiden.
Jag skulle nog kasta ut den genom fönstret om jag sen slapp motivera varför… och om jag inte bodde i en källare.. enbart därför låter jag nog bli.

Nej jag är nog inte uppretad men jag hatar verkligen det här med julen.  Inte ens festen i lördags kunde muntra upp mig.  Faktum var att det snarare gav lite mer ångest, över den alldeles för händelserika kvällen.  Tankar på var man kunnat förhindra och vad man kunnat göra annorlunda.
Samtidigt har jag har ångest för alla årets  julklappar,  alla av dem är på något sätt pinsamt ogenomtänkta, och samtidigt så genomtänkta att det osar någon form av uppgivenhet kring dem. Varför? Jo, i år just har jag känt mig extra avslagen (om man ska uttrycka sig slappt) just det med julklapparna. Jag har tänkt att oavsett vad jag ger de här människorna så kommer det inte köpa mig några extra kramar eller uppmärksamhet.  Samtidigt ville jag ju förstås köpa något de ville ha men beslutsångesten har ställt sig i vägen, liksom frågeställningen vad relationen egentligen är värd när allt väl kommer till kritan. Vilket kommer till nästa ångest och den är väl att de flesta julklapparna är köpta på kredit.  Jag har faktiskt ingen aning om hur mycket jag skuldsatt mig nu.  Som tur är funkar ju inte bankerna som lånehajar..eller ja.. byråkratiska lånehajar kanske.

Jag bara ser min mammas reaktion från förra året om och om igen.  Jag kan aldrig gissa vad hon hade förväntat sig men hon var helt klart besviken. Hur snabbt mungiporna föll när hon såg spa-kittet hon fått och sen den artiga överslätningen. ”Glad för det lilla”  Det skulle kanske ha boostat mig till att försöka hitta något ännu bättre men.. snarare tvärtom.. märkligt nog.

Så jag vet inte om jag ser fram emot julklappsöppningen i år. ..Inte heller själva firandet av julafton och juldagen. Den pinsamma tystnaden när NÅGON – som varje år – dricker lite för mycket och säger något denna någon inte egentligen bör säga men skäms inte det minsta… Denna någon som inte är jag. Färre i år än något år tidigare lär väl de pinsamma tystnadena avlösa varandra med torra  och återkommande samtal om vädret. Men ingen får väl glömma den obetalbara känslan av att känna sig totalt utanför.  Den någon har varit jag varje år.  Man måste bita sig i tungan och hoppas att man inte bryter ihop inför ögonen av alla, som mycket väl kan hända. Cynisk? Vem? Jag?