Natten med den drogade utbytesstudenten

Efter en trevlig filmkväll med några kompisar var det dags att dra sig hem. Jag blev erbjuden att stanna men var allt för pigg för att kunna sova ens klockan 2. Sket i nattens sista buss och fick vänta på söndagens första. Stack iväg ifrån de sovande vid 4 och insåg att jag i all hast var 30 minuter för tidig. Bestämde mig för att gå några hållplatser för att få tiden att gå. Väntade och väntade… Bussen var 20 minuter försenad så jag såg bussen jag egentligen skulle byta med längre fram swischa förbi i jevulsk fart. Detta betyder med andra ord att nästa buss inte går förrens halv 8.
Shit, tänker jag. Ingenting är öppet och klockan är inte ens 6. Att åka tillbaks till Hanna är inget jag ens överväger. Varför, vet jag inte. Jag börjar planlöst vandra omkring på stadens gator. Funderar på när kyrkan har söndags församling och om jag ska sitta där och slumra till lite. Jag passerar kyrkan och går omkring i parken utan mening eller mål. Så ser jag en kille längre bort som stapplar fram och tillbaka över gatan, verkar illamående, sjuk på något sätt. Vi står kanske 50 meter ifrån varandra och jag överväger hastigt mina alternativ och bestämmer mig ändå för att passera honom. Ångrar mig med bara meter kvar och börjar gå i en ny riktning, han följer efter, fast på andra sidan gatan. Jag går tillbaks till min ursprungliga riktning, han följer mina steg tillbaka. Jag är inte rädd, tycker bara det är märkligt. Jag går över vägen och möter honom, undrar vad han vill.
Killen ursäktar sig hastigt, frågar om jag pratar engelska och jag svarar på min knaggliga engelska. Han berättar att han varit på fest i en studentlägenhet och att han tror att han blivit drogad. Han är orolig och rädd, känner inte till stan och säger att han inte känner någon här. Han ber mig att följa med honom ned för gatan. Jag protesterar inte mycket utan frågar vart han är ifrån. Vi pratade ett tag och bara gick omkring, han var fortfarande hispig men ville inte ta kontakt med vare sig polis eller sjukhus. Paranoid och förvirrad ville han inte att jag skulle lämna honom så vi satt på stationen ytterligare ett tag tills jag övertalade honom till att gå till ett annat studentboende där han låst in sina saker, där han lyckligtvis kom ihåg sig känna någon och jag överlämnade honom där eftersom jag var tvungen att ta min buss. Vi kramades och han tackade så mycket för hjälpen.

På vägen tillbaks till stationen undrade jag vad han sagt var sant eller inte och om han skulle lyckas komma iväg till sitt tåg som gick först vid 9 på morgonen. Han hade varit så förtvivlad över att någon gjort så mot honom. Det rätta hade kanske varit att ringa 112.. men jag vet inte, lätt att vara efterklok. Jag kom tillslut fram till stationen och min buss skulle åka om bara en liten stund. När en historia slutat tycks en ny ta form. Klockan är nästan 7 på morgonen och jag ser en man på stationen. I övrigt är det nästan tomt där. Jag känner igen honom, har sett honom många gånger på stationen förrut. Alkis är han, det vet jag sedan innan. Dessutom är han en gammal polare till min pappa. Han ser mig och går fram till mig och frågar hur jag har haft. Jag är helt övertygad om att han inte kommer ihåg mig, men han frågar ändå och vill skaka min hand. Jag har varit tillräckligt social i natt för att det ska vara ett halvår och vill nog egentligen vara ifred. Han upprepar sin fråga och kommer ännu närmre, högst motvilligt skakar jag hand med killen och jag vet att han kommer be om något, det känner jag på mig. Han ber om två tjugor till bussen… Och väl ska man minnas – jag minnas – att detta är killen pappa kände när jag var liten. Jag kommer ihåg en väldigt unik dag, där pappa och jag var ute och cyklade och vi stötte ihop med honom som satt på Ria centers altan, med ett par andra. Pappa och han började prata och den här killen – som inte alls känner mig – kommer med nervärderade komentarer om mig som får min pappa att skratta. Jag som inte är speciellt gammal här håller tillbaks gråten.

Öga mot öga och han ber mig om två tjugor. Han försöker vara trevlig, frågar vart jag ska och för en tredje gång hur jag mår. Ja ger honom trots allt en tjugolapp, jag vet att han säkert inte ska iväg någonstans utan pengarna kommer gå till något annat. Han får den ändå men ber om mer. När jag säger nej ger han sig iväg en bit. Ångrar sig och kommer tillbaka, upprepar samma falska skådespel som bara minuter sedan… men är mer påträngande än innan. Känner mig faktiskt ganska hotat men tar det med lugn och han får inget mer.. min buss kommer och jag åker hem för att sova lite mer än 13 timmar.