Känslan av Ingenting

Jag kan inte beskriva det med ord..
Känslan som äter upp alla andra intryck..

det är känslan av ingenting.
Jag kan inte sova.. tredje natten irad..
och jag ligger och tänker…
Om jag somnar nu låt mig inte vakna imorgon. Låt mig somna för sista gången, låt dem hitta mig död imorgon. Det är hemskt att tänka.. att ge upp allt…
Det är ingen rädsla för döden som håller mig vaken.. utan snarare rädsla för vad jag kommer möta imorgon.

Man kan se i ögonen på folk om de är nedbrutna, desperata, eller frånvarande… se det i ögonen trots ett leende, några ler med ögonen konstant… men i blicken ser man bara tomhet….Frånvaro av något.. som om hjärnan åkt på semester. Det är så jobbigt att se någon i ögonen och ana själen som gråter.

Men kanske är det bara skuldkänslor jag bygger till berg för att jag inte kunnat hjälpa de här människorna och då ser man väl reflektionen av sig själv genom deras ögon.. men jag vet inte..

Och det här med att försöka reparera skadade relationer.. är ett heltidsjobb… att bygga upp familjerelationer som aldrig funnits är lönlöst. Att stärka en relation med tacksamhet och tid är ibland nästan övermäktigt.

…Även om jag hade velat hälsa på mina farföräldrar varje dag i omtanke och tacksamhetsskuld så skulle jag nästan inte överleva en dag…
inte för att mina farföräldrar är svåra att hantera men istället för att det krävs så mycket ork… att måla upp en fasad av lycka och glädje för att ens orka visa min djupa uppskattning.

Det känns som det krävs så mycket hela tiden; att se de frånfallande bitarna i puzzlet och hjälpa alla som har det svårt och uppskatta de man älskar högst, förlåta dem man hatar och hitta en mening med all ansträngning vid dagens slut.

Och det känns.. varje dag… som om det är vad jag måste göra ” i morgon”
varje dag..

Jag vet faktiskt inte

Det känns som att jag försöker säga det på så många olika sätt och jag säger det till alla hela tiden. Undertexten är att jag inte orkar mer.

Jag känner mig sådär tom, uttömd.. som om det är ett stort genomskinligt hål genom kroppen men jag vet inte varför. Jag har ingenting att peka på just nu, inget att skylla på. Ingenting.

Jag tog ett sånt där ”Hur perfekt är ditt liv” quiz på facebook… Ja, jag vet.. jag vet.. man ska kanske inte ta det på blodigt allvar…
Mitt liv är tydligen 43% perfekt…. 43% … jag skulle kanske hålla med om 25-30% perfekt. Det stod till och med i resultatet att jag var otacksam.

Nej jag vet inte..  det blir ju helt klart vad man gör det till..
Jag kan inte sluta tänka på…
…min lillasyster som behöver mig allra mest just nu… som jag inte ens kan nå.
Det är en fruktansvärd känsla.. det finns ingenting jag kan göra för henne
…på min bror som tagit farväl av allt och lämnat landet.
jag vet inte vad jag tycker om det… men nu … såhär efteråt får både ett och annat en förklaring.

Det värsta är att man kan bli så avtrubbad att man slutar bry sig… man slutar lyssna efter varningssignaler och rop på hjälp. Man kan inte ens ta hand om sitt eget.

Jag har förhoppningsvis inte kommit dit än..
men jag vet uppriktigt inte vad det är som får mig att vilja kämpa framåt.. om jag inte kan räcka ut en hand och göra någon annans liv lite drägligare… om jag inte orkar visa omtanke till de som förtjänar det.. om jag inte älskar mig själv…
vad finns det då kvar?